Navigation

Nyheter från och om Twang

FEM KORTA | TED MORRIS

Vem är Ted Morris?
Ted Morris är i första hand låtskrivare. Det är åtminstone det jag ser som det stora hantverket i den musikkarriär jag försöker göra mig. Jag är en "late bloomer", spelade inte i några band i tonåren, faktum är att jag hittills aldrig spelat i band utan började en solokarriär 2008 (25 år gammal) i och med en demo och en flytt från Tyringe i Skåne till Stockholm. Jag antar att jag är tillräckligt musikalisk för att skriva enkla fina låtar och tillräckligt omusikalisk för att omedvetet använda mig av avancerade taktarter såsom 13/8 och 4/3. På grund av detta har jag blivit anklagad av medmusiker för att skriva "världsmusik".

 
Vad har du för förhållande till gitarrer?

Jag fick en akustisk gitarr i 20 års present. Jag hade rejäla svårigheter att lära mig spela och frustrationen gjorde att jag började hata gitarren och att spela på den. Ingen fick fråga mig hur det gick med gitarrspelandet, inte min flickvän, min familj eller mina vänner, detta var en uttalad regel. Tre år senare kom jag över tröskeln "att hinna byta ackord i tid" och kunde spela min första låt vilket var en hemmasnickrad version av The Knifes "Heartbeats". Sakta lärde jag mig mer och mer och idag kan jag åtminstone spela mina egna låtar och jag kan uppskatta ett skön och välljudande gitarr. Jag har en Gibson Southern Jumbo från -06 och en Fender Telecaster från -05. Drömgitarren just nu är en Gibson ES-330 som "rundar" lätt.
 
Hur var det att spela tillsammans med legenden Willie Nile?

Det var inspirerande, lärorikt och väldigt kul! Jag har väl aldrig direkt haft idoler eller förebilder inom varken musik eller andra intressen men att dela scen med en sådan erfaren och i Americana-rocken insyltad artist var självklart en upplevelse. Jag hade inte lyssnat på hans musik tidigare, men hans "Love Is A Train" har blivit en av mina favoritlåtar sedan han spelade den på repet innan miniturnén.
 
Hur kommer den kommande fullängdaren skilja sig från din debut?

Den kommer nog kännas lite mer lekfull. Vissa av arrangemangen är väldigt små och nästan slarviga, andra är större och fylligare. Jag kan inte låta bli att ha en röd tråd eller ett tema och på denna skivan är det "förhållanden" på ett eller annat sätt. Den sannolika albumtiteln är "It's all about you and the rest's about me". Det kommer bli en samling ärlighet där jag erkänner hur jag förstört något eller hur något förstörts för mig. Men det är minst lika hoppfullt som det är deppigt, antagligen långt mer, faktiskt!
 
Vad föredrar du: akustiskt och intimt eller fullt band?
 
Jag har alltid gjort väldigt olika låtlistor för spelningar med band och utan. Jag har skrivit ganska många låtar och jag vågar plocka upp de mindre när jag spelar själv. Låtar jag aldrig ens repat med någon. Därför är det för mig två helt olika saker egentligen, Ted Morris med band och Ted Morris utan. Tanken har också varit att det ska upplevas så, att man får helt olika saker beroende på om jag spelar själv eller med band. Jag har själv svårt att säga att jag föredrar något av det, man hungrar efter band när man inte haft det på ett tag och man hungrar efter intimt akustiskt när man inte haft det på ett tag. Det är klart, det blir ju mer uppstyrt med band, man har repat in en låtlista och uppträdandet tillåter inte lika mycket överraskningar och infall som en solospelning gör, men variationen i arrangemang tillåts däremot att vara större. Till solospelningar repar jag inte. Jag skriver upp några låtar som jag själv tycker är kul att spela för stunden och sen spelar jag dem i någon slags improviserad ordning. Jag spelar lika mycket för mig själv som för min publik, vilket jag tror uppskattas. Ingen vill väl att man gör något endast för deras skull..?